AFC Eskilstuna – En resa med hjärta, mod och vilja

Det som började som en idé bland några engagerade föräldrar i Stockholm 2007 växte på mindre än tio år till en klubb i svensk elitfotboll. Resan har kantats av djärva beslut, hårt arbete och en orubblig tro på utveckling.

2007 – När drömmen tog form

Allt började med en enkel men kraftfull fråga: Hur skapar vi de bästa förutsättningarna för våra barn att utvecklas som fotbollsspelare?

En grupp föräldrar valde att ta ansvar själva. En av de drivande krafterna var Alex Ryssholm, som bar på visionen om att bygga en modern klubb från grunden – där akademi och A-lag skulle hänga ihop och där utveckling stod i centrum.

Klubben grundades som Athletic FC, senare AFC Academy. Fokus låg på ungdomsutbildning, struktur och professionalism. Spelare reste ut i Europa för att möta internationellt motstånd och inspireras av större fotbollsmiljöer. Ambitionen var tydlig: att skapa något som var större än bara ett lag.

Snart startades även ett A-lag. De orange tröjorna – från början en donation – blev med tiden en självklar symbol för klubbens identitet. Resan började i division 7.

Sammanslagningar och klättring

Klubben växte snabbt, både organisatoriskt och sportsligt. Genom en sammanslagning med Atletico Husby tog AFC klivet upp i seriesystemet och började klättra genom divisionerna.

Ett avgörande steg kom 2010 när den ekonomiskt pressade klubben Väsby United räddades och verksamheterna så småningom slogs samman. Klubben tog namnet AFC United och etablerade sig i division 1.

Ambitionerna ökade. Strukturen blev tydligare. Målet var inte längre bara utveckling – utan elitfotboll.

Superettan 2015 – Mot alla odds

Vägen till Superettan 2015 var allt annat än enkel. Förutsättningarna var minimala. Spelartruppen byggdes sent. Resurserna var begränsade. Matchförberedelser planerades på en hamburgerrestaurang intill Skytteholms IP.

Men viljan var enorm.

Med personer som Azad Budak och tränarna Özcan Melkemichel och Ivan Ristić byggdes ett lag som trots alla hinder slutade åtta i sin debutsäsong i Superettan.

Klubben hade visat att den hörde hemma på en större scen.

2016 – Klivet till Allsvenskan

Året därpå blev historiskt. AFC United och IK Sirius drog ifrån resten av serien. När säsongen summerades stod det klart: AFC hade säkrat en plats i Allsvenskan.

Från division 7 till Allsvenskan på mindre än tio år.

En resa få klubbar i Sverige varit i närheten av.

Flytten som förändrade allt

Inför avancemanget stod klubben inför ett avgörande vägval. Skytteholms IP uppfyllde inte kraven för allsvenskt spel. Samtidigt fanns en stad som väntat i över ett halvt sekel på att få uppleva högsta serien igen.

Kontakten med Eskilstuna City öppnade en ny dörr. En testmatch mot Degerfors IF spelades på Tunavallen inför över 4 000 åskådare. Segern med 5–1 blev mer än ett resultat – den blev ett besked.

Här fanns passionen. Här fanns publiken. Här fanns framtiden.

Klubben flyttade och bytte namn till AFC Eskilstuna.

Allsvenskan 2017 – En ny verklighet

Under ledning av Pelle Olsson tog AFC Eskilstuna sina första steg i Allsvenskan. Säsongen blev tuff, men erfarenheten ovärderlig. Organisationen växte. Staden engagerade sig. En minnesvärd seger mot Malmö FF på Tunavallen visade att laget kunde mäta sig med de största.

Det var en kampfylld säsong – men också ett bevis på att klubben hörde hemma i eliten.

2018 – Direkt tillbaka

Under tränaren Nemanja Miljanović blev laget svårslaget. Endast två förluster på hela säsongen.

I kvalet väntade IF Brommapojkarna. Efter dramatik och en stark vändning säkrade AFC Eskilstuna ännu ett allsvenskt avancemang.

Mental styrka. Disciplin. Tillsammanskap.

2019 – Cupfinal och ny historia

Svenska Cupen 2019 blev ett av klubbens största kapitel. AFC slog ut AIK på Friends Arena efter straffläggning och tog sig till final mot BK Häcken.

Finalen slutade med förlust – men andraplatsen var historisk.

Samtidigt fortsatte kampen i Allsvenskan, där laget tog flera starka segrar mot etablerade klubbar.

2020 – Tystnaden på Tunavallen

När AFC Eskilstuna klev in i Superettan 2020 var det i en värld som förändrats. Läktarna på Tunavallen stod tomma. Jubel hade ersatts av eko. Fotboll utan publik är något annat – spelarna hör varje rop, varje instruktion, varje studs.

Mitt i den märkliga inramningen byggdes något ändå upp.

AFC landade på en niondeplats. Stabilt. Tryggt. Ett lag som reste sig efter degraderingen från Allsvenskan och visade att man hörde hemma i serien.

Framför allt minns man kraften i Samuel Nnamani. Tretton mål. Tretton gånger nätet rasslade. Han bar offensiven på sina axlar och gav laget en tydlig identitet: raka, kraftfulla, kompromisslösa.

Det var ingen glamoursäsong. Men det var en säsong som gav andrum.

2021 – Samma position, ny energi

Året därpå blev på många sätt en spegelbild. Återigen nia. Återigen känslan av att AFC var svårslaget, men att den där sista spetsen saknades för att ta klivet uppåt.

Den här gången var det Ashley Coffey som klev fram i målprotokollet med nio fullträffar. Han gav laget fart och rörlighet, en annan typ av hot än Nnamani året innan.

Det fanns matcher där AFC spelade ut motstånd. Det fanns matcher där man tappade ledningar sent. Det var ett lag som pendlade – men som alltid tävlade.

Två år i rad som nia gav stabilitet. Kanske också en falsk trygghet.

2022 – Ett steg framåt

2022 kom ett litet, men viktigt kliv. Åttondeplats.

Inte sensationellt. Inte rubrikskapande. Men ett steg uppåt.

Det var en säsong där laget kändes mer balanserat. Färre svackor. Fler matcher där man kontrollerade tempot. AFC var inte ett topplag – men man var heller aldrig indraget i bottenstriden.

Tre år i rad i mitten av Superettan. En klubb som hade hittat sin nivå.

Det var åtminstone så det kändes.

2023 – Från hopp till hjärtesorg

Allt började med ett ögonblick.

Premiär borta mot Örgryte IS. 2–2. En ung Eskilstunakille kliver fram. Leo Lif får bollen, tittar upp – och borrar upp den i krysset.

Ett sådant mål som får en hel bänk att explodera. Ett sådant mål som får en stad att tänka: här är nästa steg.

Men fotboll följer sällan manus.

Resultaten började gå emot laget. Små marginaler blev stora konsekvenser. Självförtroende är en skör valuta och när förlusten borta mot Skövde AIK kom i den elfte omgången tog tålamodet slut.

Jawad Al Jebouri lämnade.
Assisterande Robert Åstedt tog över tillfälligt.

Sedan kom ett namn som fick hela fotbollssverige att höja på ögonbrynen: Nolberto Solano.

Premier League-meriter. Internationell lyskraft. Ny energi.

Och visst kom en effekt. Laget lyfte. Intensiteten ökade. Hoppet tändes igen. Det kändes som att något höll på att vända.

Men stabiliteten uteblev. Svängningarna blev för stora. Med fyra omgångar kvar kom ännu en förändring. Solano fick lämna. In kom Tony Andersson.

Det som följde var ren dramatik.

Fyra matcher kvar. En förlust. Två oavgjorda. Och så den sista omgången hemma mot Örebro SK.

Seger.

Med femton minuter kvar av säsongen var AFC kvar i Superettan. Resultaten på de andra arenorna pekade rätt. Spelarna visste. Ledarna visste. Läktaren visste.

Sedan svängde det.

Ett mål på en annan arena. En kvittering någon annanstans. Tabellen ritades om i realtid.

När slutsignalen gick hade AFC gjort sitt jobb. Men det räckte inte.

Sist i tabellen. Nedflyttning. Ettan Fotboll.

Från Leo Lifs drömmål i april till degraderingens tystnad i november.
Från hopp till hjärtesorg.

2024 – Året då klubben räddades

2024 började inte på träningsplanen. Det började i ett ägarskifte.

Alex Ryssholm sålde sina aktier för en krona till den danske investeraren Christian Iversen. Det var början på en turbulent men avgörande period.

Sportsligt tog Melke Alan över ansvaret för att bygga nytt, med i princip inga medel. När han klev in var endast fem spelare klara:
Sixten Sköldqvist, Leo Lif, Naod Teklebrhan, Amel Mazalovic och Jeremia Vikingsson.

Resten? Tomt.

Tunavallen fylldes av provspelare. Vecka efter vecka. Spelare som kom med drömmar, hunger – och ofta väldigt lite CV. Det var ett lagbygge mer likt ett castingprojekt än en traditionell silly season.

Men sakta växte något fram.

När träningsmatcherna drog igång hade Alan fått ihop en trupp som överraskade många. Försäsongen var närmast sensationell. Seger efter seger. Offensiv glädje. Energi. Ett av namnen som stack ut var Aleksandar Azizovic, som senare skulle bli lagets främsta poängspelare.

Hoppet tändes snabbt om en återkomst till Superettan.

Men när sommaren kom handlade allt om något helt annat.

Ekonomin var i akut fara. Skatteskulder. Skulder till Tillväxtverket. Konkurs var inte ett ord som viskades, det diskuterades öppet.

Jose Franco, en av personerna bakom klubbens bildande, lämnade rollen som klubbchef.
Peter Harich klev upp och tog över ansvaret i ett av de mest kritiska skedena i klubbens historia.

Ett avgörande möte med Eskilstunas näringsliv hölls. Samtidigt valde Christian Iversen att skänka tillbaka sina aktier till klubben – vilket öppnade dörren för lokala företagare att kliva in som ägare. Det blev vändpunkten.

Håkan Ringkvist tog över som ordförande i den nya styrelsen. Under hans ledarskap inleddes ett stenhårt arbete med att sanera ekonomin. Struktur. Disciplin. Tydlighet. Beslut som inte alltid var populära – men nödvändiga.

Klubben räddades.
Elitlicensen säkrades.

Och samtidigt, nästan i skymundan av det ekonomiska dramat, reste sig laget.

En stark avslutning med två oavgjorda och fyra raka segrar lyfte AFC till en 11:e plats i Ettan Norra. Inte en topposition. Men ett bevis på karaktär.

2024 blev året då klubben överlevde.

2025 – Stabilisering, smällar och styrka

Om 2024 handlade om att rädda klubben, handlade 2025 om att stabilisera den.

Melke Alan fick återigen arbeta med en kraftigt begränsad budget. Målet var tydligt: säkra kontraktet i Ettan Norra. Inget mer. Inget mindre.

Januari såg ut som året innan – en ström av provspelare på Tunavallen. Många testades. Få valdes. Truppen formades med små marginaler och stor kreativitet.

Samtidigt började arbetet utanför planen ge effekt. Håkan Ringkvist hade vid det här laget halverat skuldberget. Klubben gick med vinst. Det som återstod var likviditeten – kassaflödet var fortfarande den stora utmaningen.

Sportsligt började säsongen svagt. Och så kom den där matchen borta mot IFK Haninge. Förlust på bortaplan med 9–3.

En sådan förlust sätter sig. Den skakar om allt. Identitet. Självförtroende. Trovärdighet.

Laget studsade dock tillbaka direkt med en 1–0-seger hemma mot FC Arlanda. Men förändringar var redan på gång.

Melke Alan erbjöds ett långtidskontrakt som sportchef – en roll mer långsiktig och strategisk. Han tackade ja.
Och ännu en gång klev Tony Andersson in som huvudtränare.

Under hösten hände något.

AFC Eskilstuna blev seriens formstarkaste lag under en period. Poängen radades upp. Självförtroendet växte. Det började viskas om toppkänning.

Hoppet om en topplacering levde.

Det räckte inte hela vägen. Laget slutade åtta i Ettan Norra 2025.

Men bilden var tydlig:

Ekonomin under kontroll.
Organisationen stabil.
Sportsligt konkurrenskraftiga igen.

En klubb byggd på mod

Från ungdomsidé i Stockholm till allsvensk klubb i Eskilstuna.
Från grusplaner till cupfinal.
Från små resurser till stora drömmar.

AFC Eskilstuna har aldrig valt den enkla vägen. Klubben har vuxit genom modiga beslut, hårt arbete och människor som trott på något större än sig själva.

Resan fortsätter.

Klubbens kommentarer på flytten, hopslagningar och byte av namn

Många har genom åren ställt sig frågan: Vad är egentligen tanken bakom AFC?
Samtidigt är det värt att fundera på om samma fråga hade ställts om klubben varit ett stabilt mittenlag i division 4. Förmodligen inte.

När AFC tog klivet upp till Superettan 2014 höjdes en del ögonbryn. När avancemanget till Allsvenskan sedan blev verklighet ökade frågorna ytterligare. En ung klubb, med rötter i en förort, utan stark lokal förankring och med en hemmaplan som inte riktigt höll elitstandard – hur gick det ihop?

Svaret är inte enkelt. Men i efterhand kan man säga att AFC gick från att vara en liten, hungrig katt till ett lejon som växte snabbare än någon kunde kontrollera. Väldigt mycket positivt hände under väldigt kort tid.

Var den ursprungliga tanken att bli en elitklubb? Nej, verkligen inte.
Grunden var att skapa bra förutsättningar för barn och unga som ville utvecklas inom fotbollen. Men klubben växte – både genom sitt nytänkande och genom att den stod fri från tillhörighet och gamla strukturer. AFC var varken en klubb med tydlig etnisk förankring eller en traditionstyngd förening med hundraårig historia. Det var en öppen klubb, tillgänglig för alla, där fokus låg på fotboll, utveckling och arbete.

Det fanns inga titlar att försvara, inga politiska agendor och inga interna maktkamper. Det som räknades var arbetet – ofta ideellt – och den respekt och gemenskap som byggdes mellan människor. Klubben fanns tillgänglig för sina spelare dygnet runt. Vibyanläggningen är ett tydligt exempel. Förhållandena var enkla, ibland tuffa. Det var långt till affären, vintrarna var krävande och logistiken inte alltid självklar. Men just det skapade karaktär, sammanhållning och mental styrka.

Många spelare som bodde och verkade i den miljön tog stora kliv i sina karriärer. Några nådde hög nivå internationellt, andra etablerade sig i Allsvenskan och Superettan. Ligger AFC bakom deras framgångar? Nej – det är alltid spelarnas egen talang, disciplin och hårda arbete som avgör. Men klubben skapade förutsättningar: en miljö där man lärde sig att kämpa, ta ansvar och förstå att ingenting kommer gratis. Hungern efter att lyckas var ständigt närvarande.

Det är något som ofta glöms bort – hur många spelare AFC faktiskt har utvecklat genom åren.

Ibland har det påståtts att AFC skulle ha ”kört över” andra klubbar eller raderat deras historia. Det stämmer inte. De sammanslagningar som skett rör endast två föreningar. Det är givetvis alltid tragiskt när klubbar hamnar i ekonomiska svårigheter, men alternativet hade i dessa fall varit konkurs och total nedläggning. I stället fick spelare fortsätta sina karriärer, människor behålla sina uppdrag och nya möjligheter skapas – både ideellt och professionellt.

Vi har full respekt för tradition och historia. Samtidigt byggs tradition över tid. AFC är medvetet en ung klubb som gått sin egen väg. Ambitionen har aldrig varit att stoppa någon annan, men vi ber också om förståelse för att saker ibland sker snabbt när en klubb växer fort. Under åren har AFC bidragit med fotbollsglädje, arbetsplatser, spelare och projekt som varit positiva för samhället.

Flytten från Solna till Eskilstuna har också varit föremål för kritik. Vissa menade att inget var heligt och att klubben saknade rötter. Det är viktigt att sätta detta i sitt sammanhang. AFC bildades 2007 och var från början inte förankrad i någon specifik identitet eller stadsdel. Solna valdes av praktiska skäl – för att ge unga spelare träningsmöjligheter och A-laget en plats att spela på. Samtidigt var det aldrig meningen att konkurrera med etablerade krafter. De som följde AFC i Solna var till största delen spelarnas familjer, vänner och några få eldsjälar.

När klubben nådde Allsvenskan stod det klart att Skytteholms IP inte skulle räcka till. Då stod ledningen inför ett avgörande vägval: att flytta och bygga något långsiktigt med tydlig hemvist – eller att stanna kvar och riskera att bli en liten bifunktion i Stockholmsområdet.

Valet föll på Eskilstuna. För att skapa något nytt. För att få ett hem.
Ingen trodde att arenan skulle fyllas över en natt, men tron fanns på att fotbollsglädje, ungdomsverksamhet, ideellt engagemang och attraktiv fotboll skulle kunna bygga något över tid. Redan i dag finns en kärna av supportrar och volontärer från närområdet som är med och formar klubbens framtid.

Det är inte orimligt att säga att AFC:s verkliga historia tog sin början i Eskilstuna. För vad är fotboll utan publik och stöd? Väldigt lite.

Namnbytet från United till Eskilstuna var därför en naturlig del av flytten. I dag har klubben en historia på 14 år bakom sig. En rimlig fråga är kanske inte varför AFC ser ut som det gör – utan hur många andra klubbar hade hunnit lika långt på lika kort tid.

#FramåtAFC
#TillsammansEskilstuna
#Orange